Hugo Schuchardt

Hugo Ernst Mario Schuchardt, född den 4 februari 1842 i Gotha, död den 21 april 1927 i Graz, var en tysk romanist.

Schuchardt studerade i Jena och Bonn, vistades därpå i franska Schweiz och Italien, blev professor 1873 i Halle och 1876 i Graz samt tog 1900 avsked. Han utvecklade ett mycket omfångsrikt och betydande vetenskapligt författarskap, av vars frukter kan nämnas ''Der Vokalismus des Vulgärlateins'' (3 band, 1866-68), ''Ritornell und Terzine'' (1874), ''Über Hasdens altrumänische Texte'' (1880), ''Kreolische Studien'' (9 delar, 1882-90), ''Slawo-deutsches und slawo-italienisches'' (1885), ''Über die Laut-gesetze'' (samma år), ''Romanisches und keltisches'' (1886), ''Baskische Studien'' (I, 1873), ''Weltsprache und Weltsprachen'' (1894), ''Über den passiven Charakter des Transitivs in den kaukasischen Sprachen'' (1895), ''Romanische Etymologien'' (2 band, 1898-99), ''Baskisch und romanisch'' (1906), ''Die iberische Deklination'' (1907), ''Die Sprache der Saramakkaneger in Surinam'' (1914) och ''Zur Kenntnis des baskischen von Sara'' (1922). I de polemiker, som Första världskriget framkallade, deltog Schuchardt med ströskrifterna ''Deutsch gegen französisch und englisch'' (1914; 3:e upplagan 1915) och ''Aus dem Herzen eines Romanisten'' (1915). Schuchardt var ledamot av vetenskapsakademien i Wien. Till hans 80-årsdag utgavs festskriften ''Hugo Schuchardt-brevier. Ein Vademekum der allgemeinen Sprachwissenschaft'' (1922). Levererad av Wikipedia